vendelacaesar -

Vendela & Queens Sentier

Nu ska jag berätta lite om min före detta halvfoderponny, Queens Sentier, annars kallad Loppan.
Loppan, är en 16 årig new forrest sto, fyller år den 13 Juni. Brun fin ponny :D
Nu kommer jag berätta lite om hur denna ponnyn förändrade mitt liv typ. Kommer ta månad för månad och berätta lite om avundsjukan som finns hos folk när det går bra för en, och hoppet att ponnyn ska bli frisk.

I December 2008 hittade jag en Annons på blocket om en d-ponny som söker fodervärd, men som ska stå kvar där hon stod. Hon behövde sättas igång efter hovledsinflammation på båda fram. Varför inte tänkte jag, jag ville inte rida på ridskola längre, jag har aldrig gillat ridskolemiljön. Och det räckte in med att bara rida på helgerna då och då hos pappas tjej. Så jag mejlade, och två dagar senare var jag och provred. Ponnyn, som hette Queens Sentier stod i sjukhagen eftersom hon inte fick anstränga benen för mycket och galoppera runt som hon brukar göra i stor hage. Så jag hämtade henne, gick in, gjorde henne klar för ridning och gick ut. Red lite i skogen och blev kär. Travade henne lite och hon bockade och höll på. Troligen av glädje (a). Ajja bestämde mig att jag skulle ha henne och några dagar senare var min kompis också halvfodervärd på henne. Till början gick allt mycket bra, vi travade henne lite, och skrittade mycket för att bygga upp muskler. Kunde liksom vara ute i 1 timme och bara klättra för att bygga bakmusklerna. Allt gick jättebra, tog det långsamt och ibland var vi bara ute och gick. Och ibland skrittade vi. Varannan dag travade vi henne för att inte dra upp skadan igen.
Tillslut var hon i så pass bra kondis att hon kunde börja träna galoppfattningar. Så de gjordes och hon gick underbart bra! Det var en dröm att rida. Det var första gången i ridhuset som vi galopperade och hon brallade av som fan på långsidorna... Men jag satt klistrad i sadeln och gav inte upp! Tillslut var hon i så bra kondis att jag kunde börja köra markarbete & lite hinder. Så sagt och gjort. Vi red där de var mycket pinnar så hon fick lyfta på benen ordentligt. Gick bra. Vi började hoppa på cirka 30 cm hinder, allt fint, hon flög över fast hon inte visste var hon skulle hoppa av. Men de gjorde ju inte så mycket när de bara var 30 cm, eller hur ?

Höjde till 50 och nu började hon bli osäker, visste inte hur man taxerade eller något, så det fick bli mitt jobb. Vi vägrade många gånger, men när vi kom över så liksom var det slut med hoppningen, man ska sluta när de går som bäst ju. Men först skulle jag få henne att lita på mig när vi hoppade, visa henne att jag vet vad jag gör och så. Någon månad efter litade hon på mig fullt ut! Vi kom varann väldigt nära och jag visste exakt vad hon kunde göra & vad man skulle göra om hon började Bralla ... Hon litade numera fullt ut på mig och jag började hoppa 1 gång i veckan. Vi hoppade 70 utan problem typ. Innan när jag började rida henne, sa personer till mig att Loppan var en ful häst, att hon aldrig skulle kunna bli något, och massa skit om mig. Jag stod fortfarande upp och sket i människorna, de var avundsjuka på mig.

I Maj, 2009, tog jag med henne till Stall golden, där jag skulle praoa. Det var den mest lärorika veckorna jag varit på. Loppan, som alltid håller på och vägra stå still i stallet började helt plötsligt stå still. Hon började hoppa riktigt fint och vi kom upp i 80 cm. Då stod hindret ändå direkt efter en sväng och det har hon alltid haft problem med.
Kommer inte ihåg så mycket från praoen, men det var mycket skoj och loppan trivdes.

Kom hem, den helgen skulle jag ut på min första "tävling", en pay & ride i lödde, 60 & 70 cm. Kom dit, var skitnervös, mina vänner skrittade fram henne medans jag kollade banskissen. Helt plötsligt blev jag inkallad till framridningen. Så blev till att sitta upp (som tur var hade Sofie redan skrittat fram henne). Tog några galoppfattningar och hoppade lite. Gick superfint och fick sitta och göra halvhalter heeela tiden! xd

Kom in på banan, hon hoppade stort och otroligt bra! Helt sinnes vad stolt jag var. Blev felfri i både 60 & 70. Det kom fram en kvinna till mig, hon sa att jag hade en otrolig ponny och att vi var fina tillsammans. Det var startskottet i min tävlingskarriär typ.

Ajja livet rullade på, hon blev halt vartvarannan och jag kunde sitta och böla hos henne i timmar. Ville bara att hon skulle bli frisk. Hon blev frisk från fång, och efter 3 veckors igångsättning började vi hoppa igen. Hoppade 1 meter i en dressyrsadel och det såg rent ut sagt förjävligt ut när jag hoppade. Men loppan litade på mig och gjorde som jag sa och var van hur jag hoppade så hon tog aldrig skada av de. Veckan därpå hoppade vi bana, där var ett hinder 110. Hon hoppade som en gud och jag kunde inte förstå att alla dom som sa att Loppan aldrig skulle kunna bli något, helt plötsligt hade ändrat sig?

Sommaren rullade på, vi började träna mycket dressyr, hade anmält mig till en LC:2... Allt gick fint i framridningen och på banan gick allt skit. jag var ett nervvrak och Loppan gick åt helvete kändes det som. Hon gick inte i form någon gång, men gjorde en fin halt. fick pinsamma 49%... Men jag la inte ner, jag visste att de kunde bli något... Såå den 27 tror jag det var, startade jag hoppning igen. Denna gången skulle jag bannimig visa att Loppan är bättre på att hoppa än dressyr. Blev 70 & 80 cm. i 70:n rev hon ett men det var helt och hållet mitt fel. i 80 var hon högt över! Jag hade lyckats. Världens finaste ponny hade tagit alla med en storm.

i Oktober blev Loppan halt, igen. Svår fång tror jag det var och boxvila i 6 veckor. Jag orkade inte se henne så dålig som hon mådde, jag tog på mig skulden och jag visste inte varför.Jag ville inte att den jag älskade mest på jorden skulle dö. Jag slutade den dagen med Loppan, men jag ångrar inte det idag. Det var ett bra val fast det kom olämpligt. Loppan kommer alltid att vara en del av mitt hjärta men jag ville sluta när det gick som bäst, och det gjorde jag. Utan loppan hade jag inte varit den jag var idag, och troligen hade jag gått på ridskola än...

ajja, så nu vill jag bara säga till alla, fortsätt kämpa, vad som än händer. Det är mycket skit i ridsporten och jag gör allt för att få bort det. Jag grät mig till sömns vissa dagar, hur fan kunde någon trycka ner mig så mycket som dom gjorde? Nu blir jag bara starkare och starkare när folk trycker ner mig. Jag säger till mig själv & ponnyn, dom är bara avundsjuka för att vi är fina tillsammans. För att jag har världens finaste häst.